J - grymt duktig
J - Panik på övervåningen
Kvällens i-landsproblem:
Har jag för mycket kläder eller för få väskor? Hur fan ska jag få ned allt?
Hur ska jag kunna bära allt till bussen imorgon?
Varför har jag ingen bra bok att läsa?
Vart i helvete har jag lagt min iPod!?
Stänger ned burken för kvällen, och nästa gång jag slår upp den kommer jag vara hemma... ååh, vilken tanke...
J to the Y
Nu känner jag mig som sultanen som ropar på Jasmine i första Aladdin efter att Raja bitit prins Ahmed i... Aa, hursomhelst så känns det som att det är jag som kladdar ned bloggen. Och om Yasmine någonsin lyckas hitta hit så är det för att gnälla på stackars Johanna som flytt till Eritrea (minns jag rätt?) och som ändå inte läser det hon skriver.
Hallå, kan du uppdatera ditt liv? Jag vill veta vad som händer!
J - Nejnej neeeej
Jag vill inte jobba. Det har nog aldrig varit så här svårt att gå upp, äta frukost och fixa iordning allt inför ännu en arbetsdag. Jag vill åka hem. Jag jobbar till 11 imorgon. 7.15 går bussen på fredag. Första jävla bussen. Ikväll ska jag packa ner hela mitt liv. Jag längtar verkligen hem!
Josefines
J - Som den emo tionella person jag är
Calle, jag tror inte att du kommer att läsa det här, men jag hoppas att du gör det någon gång i alla fall. Jag kunde ha ringt eller skickat iväg ett sms, men jag är trött på otillräckliga svar och meningslösa utbrott. En helt ny sida av dig som jag upptäckt och fått uppleva helt nyligen, helt oväntat.
Du kommer att tycka att jag överdriver, överreagerar som den dramaqueen du gärna framställer mig som (tydligen) – men det är så här jag känner. Och det är ingenting jag tänker sticka under stol med.
Hela den här dagen har gått, och jag har väntat förgäves på ett sms, ett enda jävla livstecken från dig. Som du lovade. Men till vilken nytta?
Du vet precis vad jag har gått igenom och hur mycket jag egentligen behöver dig. Du var en av de få som jag hade räknat med skulle stötta mig. Istället är du den enda som har vänt mig i ryggen. Du kan säga vad du vill, men jag trodde i alla fall att vi var vänner.
Jag hatar dig för att du får mig att känna mig så ensam. Jag är så himla arg att jag ber att jag ska slippa se dig, höra av dig igen. Konstigt nog gör det ont att veta att jag förmodligen kommer att slippa det. Nej, jag är inte ledsen. Det är inte jag som har förlorat någonting. Däremot är jag så jävla arg för att du har fått mig att framstå som en psykopatisk stalker med ett sjukligt kontrollbehov (ett tag även i mina ögon), fast att allt jag har velat var att lösa problemen, vilka dom än var. För att jag behöver dig.
Jag hatar att bli sviken och du är en av dem som jag uttryckligen sagt det till. Du vet säkert redan att du har gjort bort dig totalt i mina ögon och att jag aldrig kommer att förlåta dig. Din jävla hycklare.
Ikväll ska jag radera dina nummer, begrava mig i självömkan och gamla minnen. Imorgon tänker jag gå vidare och glömma allt som du har sagt och lovat. Jag tror inte att du kommer att höra av dig, och jag hoppas faktiskt att du inte gör det. På fredag åker jag tillbaka till min verklighet och till dom som tycker om mig, på riktigt.
